carggirl

Detta är den dagen som förändrade mitt liv som jag inte ana skulle hända.. Minns det så väl att du kom innanför dörren, var på ett dåligt humör men vet ej ännu idag varför? Det var första gången jag fick ett slag i ansiktet, knäet i magen och nerdragen i sängen och fick mer slag i ansiktet. Kom loss och försökte ta mig ut men du fick tag i mitt hår när jag kom utanför och drog in mig med all kraft du hade och jag kände mig helt chockad och förstod ingenting.. Ville bara hem, tårarna bara rann nedför min kind, fick upp min mobil för att få tag i mamma eller pappa men du tog den lika snabbt och slängde den i golvet, jag grät å grät och var rädd.. du skrek en massa och jag låg ihopakröpen i hörnet på golvet med huvudet neråt så du inte skulle komma åt mitt aniskte igen..
Somna till efter allt gråtande, men sen väckte du mig och grät och bad om förlåtelse och att det aldrig skulle hända igen, och kär som jag var så trodde jag på dej för jag visste ju inte bättre och jag var så kär i dej så jag såg igenom detta och trodde det var normalt...
Men sen börja du att ta kontroll, fick inte umgås me vännerna, skulle alltid vara hos dig, fick knappt vara ute utan inlåst på ditt rum men som vanligt så ignonerade jag detta och trodde att det var normalt..

Allt var bra igen efter en tid men nu börja det psykiska mobbingen som blev lite mer verbala och skrämmande, jag förlora vännerna, förlora fotbollen, skolan börja gå sämre och du tog kontrollen över mitt liv och till slut hade du mig där du ville ha mig, helt ensam och rädd och en som du hade makten över, men jag förstod inget av detta utan fortsatte att tänka att detta är bara en period och det går över men vilket det inte gjorde,,

Gjorde jag inte som du ville så kom dem fysiska hoten och slagen, kommer ihåg när du kom inför dörren och var vannsine och tog tag i mitt huvud utan anledning och drog in mig på toaletten och bara drämde huvudet i vasken och gjorde ett hack i hakan så att det blödde, jag blev livrädd och ville bara springa men du stod i vägen och jag kände att min kropp kunde inte röra sig hur jag än ville, det snurra ännu mer i huvudet och sen kommer jag inte ihåg mer, bara tuppa av mitt på golvet i badrummet i pölen med blodet från hakan...
Vakna dagen efter och hade så ont men kunde inte röra mig för det sprängde i mitt huvud och kropppen orka ej.. Den dagen våga jag ej bege mig ut utan stanna kvar i sängen och sov näst intill hela dagen / natten för jag ville inte att någon skulle se mig så här..

Nu börja jag känna mig ensam och förlorade och nu har det ändå gått 11 mån men ändå så kände jag den kärleken som jag gjorde eller så våga jag inte lämna dej för då visste jag inte vad du var kapabel till att göra..
Men detta var inte över som jag trodde utan nu kom det ännu mer som jag inte trodde var sant,...
Det hände flera mornar/nätter som du började göra övergrepp på mig när jag sov, du tryckte ner mig och jag hade ingen chans för du var så mycket starkare än mig. hur jag än kämpa för att komma loss ju värre blev det för mig och ondare gjorde det på mig och än idag så känner jag smärtan inuti mig...

All denna misshandel, fysiskt & psykiskt & övergreppe som pågick under 1,5 års tid är en tid jag gärna vill radera men det går ju inte, det har hänt och det kommer att följa mig livet ut hur jag än försöker glömma det för det finns alltid i bakhuvudet.. Jag kan ärligt säga att jag förstod inte bättre och må ha varit dum som stannat kvar i ett sånt förhållande men det var inte lätt att ta sig ur hur man än försökte för det blev bara värre hur man än gjorde.
Det är lätt för folk att säga att så och så borde du ha gjort men det är inte så enkelt som det låter.. det var jobbigt men vad skulle man ta sig till när man inte hade några vänner eller familj som inget visste för hur jag än försökte att berätta så gick det inte för det satt fast på tungan, och det gjorde det i ett halvår efter att det tagit slut...

Så jag minns dagen som att det vore idag och tyvärr så sätter en sån här händelse som inte får lov att hända spår i en och det blir inte lättare hur man än försöker, man tappar ju tilltron och respekt till killar idag och man känner HAT innerst inne fast att personen inte alls är en sån person som man genomgått detta med..

Ja nu fick ni en liten inblick av mitt liv och jag var tvungen att skriva av mig lite...

By my side 4-ever and u are the greatest friend for me.. Love u alot Martina <3

Tårarna bara rinner nedför min kind, saknar den tiden när man inte visste vad kärlek eller känslor vad för något för då brydde man sig inte så mycket om killar utan då var det bara fotbollen och vännerna som gällde, inget annat...
Försöker att gymmma och simma så mkt det går bara för att inte tänka så mycket på ensamheten men det slår tillbaka mer å mer för varje dag känns det som..
Trött på att vara andra till lags, vad får man själv i gentjänst?
Finns inte ett enda guldkorn där ute som man vill behålla för i slutändan så är det inget bra ändå..
Tänker dra alla över en kant tills den dagen motsasten visas rejält att jag har fel...

Nej nu ska jag dra till gymmat!!