Missing You!
Sitter här helt själv, tankarna kommer bara mer & mer
och jag känner ENORM saknad efter dig!
Kan inte hålla det inom mig längre, tårarna bara rinner och smärtan
bara växer mer och mer inom mig..
Skriker & Gråter men det hjälper inte mig att få tillbaka dig..
Det hjälper inte att jag har förlorat min bäste vän, det kärarste som stått
vid mig vått & torr, som har hjälpt mig när jag fallit..
Vem ska nu ta mig under sina vingar och hjälpa mig upp? ;(
I need my hero!
U was the best for me and still are!
Du lämna ett hål i min själ & hjärta nu och det kan ingen ersätta, för det
gör så j*vla ont!
Sen du försvann så har bara mitt liv rasat samman, inget är sig likt längre..
Ingen kan förstå vilken förlust detta är för mig...
Jag kämpar varje dag för att försöka hålla skenet uppe..
Men jag lyckas inte alltid..
Och nu vet jag inte om jag orkar längre, detta tär på mig så jag blir galen!
HUr ska jag göra för att orka?
KOmmer jag någonsin att må bra igen efter denna förslust?
Du är enormt saknad och Älskade Mamma! <3
Livet går vidare...
Men det är ändå en STOR SAKNAD att du inte finns här längre när jag har så mycket jag vill dela med mig till dig Mammma, du är alltid den jag berättar först för när det händer något roligt, några bra, något dåligt.. Det känns hela tiden som det var igår vi bara pratades vid, att detta är bara en dröms om jag inte vaknat upp ur.. Men tyvärr är det inte så, du är borta för alltid! :(
Det är snart 4 mån sen du lämna oss, men tro mig det känns som igår.. Bördan är tung att bära på, livet är orättvist, jag är så arg på mig själv för att vi inte upptäckte det tidigare för då kanske du forfarande hade varit vid liv, jag har så mycket ilska inom mig som jag inte får ut, denna sorgen tär på mig mer än vad jag trodde jag skulle klarar av, jag är inte så stark som jag trodde..
psykiskt eller fysiskt så är det ett rent HELVETE för mig just nu, känner bara att kroppen bryter ihop mer och mer hur jag än kämpar för att hålla mig uppe.. Jag har gått in i väggen, men jag visar inte det så ingen märker det.. Jag håller mig mest för mig själv just nu, gör mitt jobb sen stänger jag mig inne för det mesta.. jag känner att jag försöker & försöker men inget hjälper, känner mig bara otursföljd, när ska jag har turen på min sida?? När ska jag komma ur denna svackan? ska den pågå hela livet fast att jag kämpar å kämpar för att ta mig ur den?
Hade jag fått gå tillbaka i tiden så hade jag önskat att det var jag som hade legat på den bädden och inte DU!
LIVET är oerhört ORÄTTVIST!
Saknar dej så att det gör ONT i min själ & mitt hjärta!
Väntar på dig nedanför...
