Hatar att...
Inte alltid finnas till hands..
Ha så mycket ilska inom mig..
Inte alltid kunna skrika ut min smärta..
Känna mig otillräcklig..
Vara så rädd att jag gömmer mig och blir tillbakadragen..
Inte tillåta mig själv att vara lycklig..
Vara ensam dem flesta stunderna numera..
Jag inte har någon styrka eller ork llängre..
Kämpa varje dag för att ta upp mig igenom en ny dag..
Inte alltid kunna uttryckA mina känslor som jag vill..
Inte få samma "Kärlek" tillbaka..
Osäkerheten sätter stopp för det hela..
Inte vågar lita på någon mer..
Bli nertrampade,..
Jag inte får göra som jag vill i min egen takt längre..
Inte får leva mitt eget liv på mitt sätt..
Jag inte hanterat situationen bättre..
Ha ständigt värk i kroppen..
Stressa igonom allt för att hinna..
Inte vara den glada personen som innan..
Jag inte kommit någon bit på sörjandet..
Må dåligt och ha en massa tankara i huvudet..
Jag inte kan släppa in någon nära på..
Jag inte helt får ut mina känslor för DIG..
Man är så känslokalll mot mig när jag behöver det som minst..
Du inte vågar krama mig när det är som jobbigaste..
Vara den blinde..
Ingen förstår vad jag går igenom..
Jag har ingen att prata med om detta..
Det finns så mycket frustration..
Bara lögner dyker upp på nytt..
Ingen kan vara ärlig mog mig längre..
Folk går bakom ryggen på mig..
Ibland mig själv för hur jag kan bli...
Jag snart ger upp HOPPET om dig...
Inte få den person som man förälskat sig i..
Inte kunna leva ihop med någon..
Få känna ångest och oro inför framtiden..
Inte få ett gott tecken på något i mitt liv..
Jag alltid har otur i det mesta..
Inte alltid ha min pappa vid min sida..
Det som gör ONDAST är att livet inte kommer vara detsamma utan din KÄRLEK mamma ;(
<3<3<3
Fint skrevet min vän.